Stoppa machokulturens verktygslåda gör succé. Med uppmaningen att prata så alla kan lyssna innehåller den domarkort, munförseglande tejp och en film där barn citerar byggjobbare.
På företag och skolor vållar den både debatt och skratt.
– Det här är ofta stora och viktiga frågor i företagsledningar, men de slår sällan igenom nere på montörsnivå. Därför är det optimalt att kampanjen kommer från både Byggnads och Byggcheferna, säger yrkesläraren Jörgen Lindström.

Det är inte bara byggbranschen som behöver Stoppa machokulturen. Anders Stålnäbb jobbar i stål- och metallindustrin, som skyddskoordinator inom kallvalsverket på SSAB i Borlänge. Han var tidig med att beställa verktygslådan till sig själv och sina medarbetare.

– Ett fantastiskt välkomnande har den fått, säger han. Många tycker att det är ett otroligt bra material. En väldigt berörande film. Vi har överlag haft mycket arbete med vår organisatoriska och sociala arbetsmiljö på SSAB i Borlänge, men när det gäller samtalsklimatet har vi haft ett glapp. Samtidigt kommer det på tal vart man än vänder sig. Då passade det som hand i handske att införliva den här lådan i vår verksamhet.

Anders Stålnäbb, Jörgen Lindström och Niklas Melin har beställt Stoppa machokulturens verktygslåda till sina arbetsplatser.

Anders Stålnäbb tror att hans bransch är minst lika präglad av tuff jargong som byggsektorn:

– Det finns många arbetslag där människor mår dåligt. Vi har haft personal som har sjukskrivit sig på grund av att det har pratats om vissa ämnen som de inte har hållit med om, eller för att det funnits informella ledare som har tyckt åt hela gruppen. Därför är det otroligt viktigt att, precis som det står i kampanjmaterialet, prata så alla kan lyssna. Det är en gammal stålmentalitet, det här med att vara rå men hjärtlig. Det är inte alla som gillar det. En rå men hjärtlig stämning kan en del uppfatta som oerhört kränkande. Ju mer man pratar om sådana här ämnen, desto mer öppna blir folk för dem.

Jörgen Lindström är yrkeslärare på Björknäsgymnasiet i Boden. Han har använt verktygslådan i sin undervisning för el- och energiprogrammets elever.

– De tyckte mest att det var roligt att dela ut röda kort till varandra, säger han. Men jag tror att de fattade poängen, att det handlar om vad som inte är okej. Filmen berörde ganska många. När de hörde barn använda vuxnas språk, då var det många som hajade till. Det är jättepositivt. Även när vi inte har lådan framme kan eleverna säga att ”det där är rött kort”.

Liksom de flesta fält i byggbranschen är elektrikeryrket mansdominerat. På Björknäsgymnasiets el- och energiprogram är 28 av 30 elever killar.

– De tjejer som finns i branschen måste stå på barrikaderna, tyvärr, och slå ihjäl många fördomar. Kommer man ut som lärling måste man bli ganska hårdhudad på en gång. Tyvärr verkar vi inte kunna locka så många tjejer till vår utbildning, trots att yrket borde passa dem. Det gör att det blir väldigt grabbigt bland eleverna. Det är synd.

Under vårterminen ska skolan ha en temadag om machokulturen. Jörgen Lindström upplever att många av hans elever bagatelliserar problemet:

– Det är ett otroligt dåligt språkbruk i skolmiljön i dag. Det är personlighetskränkande på alla sätt och vis. När vi försöker ge exempel och tar i med det värsta vi kan säga, då tycker eleverna att det är något man läser på nätet varje dag. Det kommer nog bara att bli värre. Det är något vi måste jobba med och jag tror att det här materialet kan hjälpa många.

Niklas Melin är arbetsledare på Erlandsson Bygg i Vaxholm. Han har placerat två lådor på sin arbetsplats.

– Det är ett roligt sätt att hantera frågan, säger han. Jag märker på kontoret att man plockar upp det ibland: ”Ja, det där var ju dumt sagt, får jag ett gult kort nu?” Folk reagerar själva om de har fällt någon kommentar. Det är bra, för det betyder att man börjar tänka på vad man säger.

Enligt Niklas Melin är byggbranschens machokultur något som har funnits, men är på utdöende:

– På de arbetsplatser där jag har varit har jag inte sett några problem alls. Men det är individer man har att göra med, så det är klart att vissa kan uttrycka sig olämpligt. Om man då frågar vad de menar brukar de inte mena något ont. De bara slänger sig med något som de är vana vid.

Han upplever att kvinnliga kolleger generellt mottas väl, både bland tjänstemän och hantverkare.

– Det som jag tycker förtjänar flest gula och röda kort handlar om andra saker. Det kan dras kommentarer i stil med att ”det är polackerna som har gjort det där”, och det tycker inte jag är okej. Om det räknas som macho vet jag inte, men det är ett dåligt beteende när folk generaliserar. Då får de ett kort.

NCC och Ramirent har skapat en gemensam personalbod för kvinnor och män.
Byggbolagets mål är att ha den som standard i hela koncernen.
– Vi tycker att det är dags att gå till handling i mångfaldsfrågan, säger Christina Lindbäck, hållbarhetschef på NCC.

I fjol höll Christina Lindbäck ett föredrag för NCC:s kvinnliga nätverk Stella i Skåne. Då fick hon själv höra historier om hur deltagarnas vardag såg ut.

– De berättade hårresande episoder, säger Christina Lindbäck. En tjej som var arbetsledare hade ingenstans att byta om, förutom på sitt tjänsterum. Där var hon tvungen att hålla foten för dörren, som inte gick att låsa, och huka sig under ett fönster. När hon skulle duscha fick hon vänta till sist. Enda lösningen var att beställa en extra bod, men då kom gliringar om att hon var kostnadsdrivande. Det var en berättelse som fick mig att gå i taket och tänka ”herregud, det här kan inte vara så svårt”.

Christina Lindbäck, hållbarhetschef på NCC, anser att tidpunkten är rätt för gemensamma byggbodar.

Mötet innebar starten på det arbete som nu har resulterat i en nydesignad bod. Den största skillnaden är att den har låsbara duschbås, med enskilda utrymmen för av- och påklädnad.

– Kvinnor är i dag en minoritetsgrupp att ta hänsyn till på byggarbetsplatsen, men det är viktigt att bodarna ska vara bekväma för alla personer. Man kan ha ett stort ärr eller något annat som gör att man känner sig generad över att visa sig naken. Då kan det vara skönt att få en viss privacy. Jag tror överlag att allt som leder till någon sorts tröskeleffekt, som förhindrar att olika individer kan samverka på byggarbetsplatser, är onödigt. Ju fler trösklar vi får bort, desto snabbare går utvecklingen.

En prototyp har under hösten varit på provgenomgång, som ska utvärderas innan boden kan produceras i större skala. Christina Lindbäck bedömer att den kommer att bli tillgänglig för beställning under 2017.

– Vi vill göra en successiv utskiftning. Jag är inte säker på att det vore kostnadseffektivt att byta ut alla befintliga bodar på en gång, men vid alla nya projekt vill vi ha den som standard. Vi hoppas att den ska bli den enda boden i framtiden, men hur lång tid det tar beror på olika saker. Vi får nog ge det ett par år innan vi har full nybodsnärvaro.

Enligt tillverkaren Ramirent, som har utformat boden i samråd med nätverket Stella, kommer den inte att vara dyrare än nuvarande alternativ.

– I dagens tidevarv, när man tänker mycket på hållbarhet och resurseffektivitet, verkar det väldigt onödigt att beställa en extra bod och ta upp en hel energiyta för att en individ ska byta om, säger Christina Lindbäck. Tidigare har man kanske inte uppmärksammat det på samma sätt. Det behöver heller inte vara ett problem att ha flera bodar, men det är mycket roligare om alla kan jobba ihop. De blandade grupper som vi har är otroligt framgångsrika och ger hög återkoppling i fråga om trivsel. Jag tror att det är en jättestor fördel.

– Att det inte har varit något motstånd mot projektet är också en bra signal. Nu har vi en jättebra möjlighet. I dag finns många krafter som verkar i en väldigt positiv riktning för ökad mångfald och ett större kvinnligt deltagande.

Arbetsgivare i Sverige söker ständigt ingenjörer.
Ändå söker nyanlända ingenjörer förgäves efter jobb.
Med projektet KAN har arkitektbranschen fått en mötesplats där båda problemen kan lösas.
– Det är ett sätt att ta ansvar, säger initiativtagaren Joakim Kaminsky.

Byggcheferna har tidigare berättat att nysvenskar medför lösningar på ingenjörsbristen. I Sverige råder ett underskott av kompetens, medan högutbildade nyanlända har svårt att finna jobb. Hur ska de arbetssökande och arbetsgivarna bli medvetna om varandra?

Projektet KAN, skapat av arkitektbyrån Kjellgren Kaminsky i Göteborg, vill hjälpa till att föra dem samman.

– När flyktingkrisen var som värst förra året diskuterade vi på företaget vad vi kunde göra, säger delägaren Joakim Kaminsky. Hur kunde vi bidra i vår profession? Något som vi har är ett jättebra nätverk i byggbranschen. Projektet är en kombination av att vilja bjuda på det nätverket och att själva få chansen att träffa nya människor. Vem vet, man kanske kan få en vän för en längre tid än bara under den dag man möts?

Joakim Kaminsky driver projektet KAN, som sammanför nyanlända arkitekter med svenska arbetsgivare.

Projektet inleddes i december 2015, genom en träff på Kjellgren Kaminskys kontor. Syftet var dels att informera nyanlända arkitekter om vad deras yrke innebär i Sverige, dels att ge arbetsgivare en möjlighet att möta dem. Det resulterade i att flera personer fick anställning eller praktikplats.

– Programvarumässigt är yrket sig ganska likt i olika länder, säger Joakim Kaminsky. Nästan alla kan Adobeprogrammen och rita i CAD. Sedan finns vissa program som används mer här, till exempel när det gäller 3D-projektering. Det som kan vara svårast handlar om formspråket. Det tar ett tag att lära sig vad som uppskattas eller är modernt i Sverige. Det är lite fördomsfullt, men det är mer guld och skinande marmor i arabiska länder. Här är det ofta skandinaviskt minimalistiskt. I och för sig kan man säga att Sverige förändras och när personer med utländsk bakgrund blir beställare kan det vara andra stilar de vill ha.

För en arbetsgivare kan det låta besvärligt att anställa personer som saknar viktiga delar av yrkesrollen. Varför är det ändå värt att göra det?

– För mig handlar det om en god portion samhällsansvar. Som arbetsgivare har man en position med mycket makt. Sedan är det också så att när samhället förändras måste man själv förändras med det. Det som är lite jobbigt nu kan ge mycket i längden. Det kan vara en nackdel att ha ett väldigt homogent kontor, både erfarenhetsmässigt och rekryteringsmässigt. Som arkitekt kan man också utföra ganska många uppgifter utan att behöva kunna svenska.

I våras valde Krook & Tjäder att arrangera en egen KAN-träff i Stockholm. De båda företagen samarbetar nu vid tre arrangemang i lika många städer, med stöd av Sveriges Arkitekter. Den 6 december anordnas en arbetsmarknadsmässa i Göteborg, medan liknande möten sker i Stockholm och Malmö i mars. Anmälan kan göras här.

– Vi hoppas att idén ska sprida sig till fler företag och andra branscher. Tanken med initiativet var att hålla det ganska enkelt. Vi hade större planer på att starta en utbildning, men då sa Arbetsförmedlingen att det skulle bli ganska krävande. Vi ville utforma ett koncept som vi kunde förverkliga om tre månader, så att det inte skulle stranda i någon avhandling. Det känns gött att det är i en relativt liten och hanterbar skala. Vi kan inte hjälpa alla, men vi har faktiskt skapat jobb för fem personer i Göteborg och 17 personer i Stockholm. Det gör en väldigt stor skillnad för de människorna.